LITE HISTORIK
Den svenska skogen har med rätta kallats ”Sveriges gröna guld"
GÖTEBORG I CENTRUM
I am slide content. Click edit button to change this text. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

Lite historik...

Den svenska skogen har med rätta kallats ”Sveriges gröna guld”. Hela 60% av Sveriges areal består av skog. Under andra hälften av 1800-talet industrialiseras svensk sågverksindustri tack vare ångmaskinen och ramsågen. 1870-talet utgjorde trävarorna 40% av svensk total export som skall jämföras med 10% idag för hela skogsindustgrin, och då inklusive massa och papper. Under denna period kunde sågverksägarna, de s k träpatronerna, ta ut stora vinster genom intensiv skogsavverkning. Det var då inte tal om någon återplantering av skog. Först 1903 kom den första skogsvårdslagen som stipulerade skyldigheten att återplantera avverkad skog.

Under industrialiseringen av Västeuropa på 1800-talet steg efterfrågan på sågade trävaror.

År 1849 försvann Englands gynnsammare tullar för de kanadensiska trävarorna och de nordiska sågverken blev konkurrenskraftigare. Samma år startade den första ångdrivna sågen i Tunadal. Timret kunde nu flottas till kusten för att sågas där vilket gav en bättre kvalité än de flottade trävarorna.

Firman James Dickson & Co var under 1800-talet ett av de viktigaste handelshusen i Göteborg. Det grundades 1816 av den invandrade skotten James Dickson (1784–1855) och blev en stor aktör inom skogsindustrin. James Dickson hade, innan han kom till Göteborg 1809, drivit handelsrörelse i Skottland, framförallt inriktad på import av norskt timmer. I Göteborg kom Dickson att satsa på trävaruexport till Storbritannien. Under 1820-talet förvärvade bolaget i Värmland sina första sågverk. Sedan koncentrerades förvärven runt Ljungan, Umeälv och Ljusnan. Företaget kom att dominera den svenska trävaruexporten. Gamla Örgrytes kyrkogård minner om deras storhetstid. Dicksonska sågen i Baggböle gav upphov till uttrycket baggböleri, som innebär att lura till sig avverkningsrättigheter eller skogsegendomar genom bl a att bjuda på alkohol. Sedermera blev det ett uttryck för tvivelaktiga affärsmetoder i allmänhet. Ursprunget till uttrycket gällde egentligen olovlig avverkning på kronoskogarna.

Största delen av exporten av skogsprodukter gick genom Göteborg och många handelshus etablerades i Göteborg och kom att handla med skogsprodukter. Huvuddelen av trävaruexporten kommer från svenska sågar medan papper- och massahandeln idag kommer från utländska producenter för att säljas vidare ut i världen. Detta har gjort Göteborg till en av de största handelsplatser i världen för skogsprodukter.

En stor produkt som förmedlades till England över Göteborg var pitprops eller gruvstöttor på svenska. Dessa var oftast gjorda av björk. En annan stor produkt var lådbräder. Hyvlarna stod tätt hos bl a AB Lådbräder, Bark och Warburg, Tingstad och inte minst Säfveån vilka tillsammans sysselsatte minst 2000 arbetare. Kvalitén på bl a socker- och margarinlådorna var av så hög kvalité att de ofta återanvändes och blev till bokhyllor i många hem – kanske en föregångare till IKEA idag. Hela lådexporten försvann under väldigt kort tid när wellpappen gjorde sin entré i mitten av 50-talet.

Mitt under brinnande krig bildades vår förening den 27 november 1944. Syftet var att förbereda den förväntade exporten av trävaror till Europa och då framförallt till England, som en idag är den störste mottagaren av svenska trävaror. Man fruktade inte minst bland exportörerna i Göteborg att exporten skulle kringgärdas av diverse restriktioner och kontrollåtgärder. Bl a infördes exportlicenser och de sk prisutjämningsavgifterna. Därtill kom att importen kontrollerades av ett engelskt organ som kallades Timber Control. Genom stora ansträngningar från den dåvarande styrelsen och inte minst dåvarande ombudsmannen Dag Magnusson, blev det möjligt för Göteborgsexportörerna att få sin del av exporten när denna kom igång. Som ni säkert förstår blev exporten mycket tungrodd och krävde stor arbetsstyrka. För varje affär med utlandet krävdes en licens och det kunde ta tid innan denna godkändes. Det berättades om en försäljning till England för vilken vi hade sökt licens: Jo, det går bra, svarade man, men bara om ni sänker priset.

Idag ägnar sig föreningen åt sammankomster för att diskutera gemensamma problem och kanske framförallt för att diskutera marknadsläget. Vi brukar ha tvenne lunchsammankomster och ett årsmöte per år, vilka alla äger rum här på Bachelors’. Den kollegiala atmosfären mellan oss är mycket god för att inte säga uppsluppen och kamratlig. Alla har vi ju behov att dela med oss av erfarenheter och skvallra lite om både leverantörer och kunder.